”Herre, ge mig det vattnet” (Joh 4:5–42)

Jesus sätter sig vid Jakobs brunn, trött efter vandringen. Det är middagstid. En samaritisk kvinna kommer för att hämta vatten, mitt på dagen, troligen för att undvika andra människor. Där, i det enkla mötet mellan dem, öppnar sig något större: Gud själv söker människan.

Jesus ber henne: ”Ge mig något att dricka.”
Han som är källan till allt liv ber en människa om vatten. I detta ser vi något djupt i den kristna tron: Gud närmar sig oss i vår vardag, mitt i våra brunnar, mitt i våra vanliga sysslor. Han väntar där vi minst anar det.

Men samtalet går djupare. Jesus talar om levande vatten – det vatten som blir en källa inom människan och ger evigt liv. Kyrkan har alltid sett detta vatten som en bild av nåden, särskilt av det liv som ges i dopet och ständigt förnyas i sakramenten. Det är inte ett vatten vi själva kan skapa. Det är en gåva.

Kvinnan kommer till brunnen med sin törst, sin historia och sina sår. Jesus känner allt – och ändå stöter han inte bort henne. Tvärtom leder han henne varsamt till sanningen. När hon möter honom blir hon förvandlad: hon lämnar sin vattenkruka (sitt gamla liv) och går för att berätta för andra. Den som möter Kristus blir själv en bärare av det levande vattnet.

Så är det också med oss. Vi kommer ofta till Gud med vår törst – efter mening, förlåtelse, kärlek och frid. Och Kristus säger fortfarande till varje människa: ”Om du visste vilken gåva Gud ger …”. Han själv är den källa som aldrig sinar.

Bön

Herre Jesus,
du som är det levande vattnets källa,
still vår törst och fyll våra hjärtan med din nåd.

Amen.